Johan Jansson

Mycket är nytt sen sist, jag vet inte om det var semestern som gav ig alldeles för mycket tid att tänka eller om jag helt plötsligt började komma till sans för drygt en månad sen. Kanske var det något helt annat eller båda delarna, men nu hoppas jag hösten kommer få mig att börja skriva igen.

Yes mycket nytt ja. på mer än ett sätt har jag tagit enorma steg tillbaka, inte minst att flytta till småland igen efter 4 års uppehåll. Men det är väl ett steg åt båda hållen kanske. Poängen med det hela är i alla fall att jag ska bli utbildad personlig assistent, ett yrke jag redan totalratar och antagligen inte kommer jobba som.

Men det är nog mer intellegent än vad det låter att jag stannar här, det känns tryggt att upprätthålla någon slags social kompetens till nästa läsår. om det är värt 50 tusen i studeskulder vet jag däremot inte.

Nästa steg bakåt kan fktiskt inte betraktas som något annat än dumt i huvet, men jag kör en cliffhanger för första gången nånsin nu.

jag hittar inget flow, tror inte det här inlägget blev bra alls.

Men! En annan kanske större poäng med det jag skrev igår kväll var att jag vill kunna se det själv, rakt upp och ner och läsa det tillräckligt många gånger så jag tillslut kanske ser det ur ett nytt perspektiv. Jag skulle lätt kunna fånga in mig själv med mina texter men av erfarenhet vet jag att det inte funkar på alla där ute. och vad betyder orden i längden ändå?

Helst av allt skulle jag vilja säga det högt och inte här över datorn, men vågen kommer aldrig eller så ser jag den bara inte. Plus att bli sågad igen inte ligger högt på min lista nu, blir för mycket depp över allt plus att hösten snart är här också..

Ne vi får se

Jag vet inte hur det här ska göras, även om jag gjort liknande försök tusen gånger så vill jag för första gången lyckas utan att framstå som desperat och förutsägbart tråkig.

Eftersom jag mest gått i mina egna tankar hela sommaren så vet jag inte längre hur jag uppfattas, och vet inte heller vad jag ska säga om mitt plötsliga ställningstagande i juni. Jag hoppas bara att du förstod mig, och fortfarande gör om det skulle behövas. Om du av någon anledning undrar något så är det bara att fråga, jag lovar att inte vara lika hemlig och jobbigt svår som förut.

Ibland tänker jag på dig, jag kommer på mig själv med att tänka på små bagateller som bara var då. Saker som inte kommer igen men som jag hoppas aldrig försvnner heller. Det låter väl sentimentalt men det var inte så illa då, trots alla mil i snö och tidiga mornar jag uthärdade utan att våga någonting.

Om jag kunde skulle jag göra om det, göra om och kanske till och med rätt. Nånting tror jag jag lärde mig, och jag vet inte om du minns det på samma sätt som jag, men de sista månaderna var du en av mina bästa vänner.

Yes. Hoppas det här inte är för svårt att ta in, men vi borde väl ha kommit förbi den obekväma delen för länge sen. Jag har fan problem med att inte vara dramatisk som du sa, det är inte ens spännande...

Sov gott bloggen

Jag ska till Oskarshamn på söndag, flytta dit maan. FHSK all over, den här gången på Svenska Kyrkans mark så kanske läge att göra en avgftning och gå vdare med livet nu. jag ska bli personlig assistent, en utbildad sådan. Jag vet att de planerna faller ganska långt ifrån mna ursprungliga som nån slags chll sjukskötare(ska?) men vem vet vart det här slutar.

Jag lever på mina stunder av storhetsvansinne och drömmar, men det är väl en väg att ta det också.

A precis, sitter i händelsernas centrum Hässelby där det senast igår kväll var en riot squad som drog omkring. Mina förortsnerver mådde sisådär när jag rullade in på centralen.

Såg nya kommentarer, oväntat men uppskattat på sätt och vis. Vetskapen om att någon faktiskt läser vad jag skriver här skrämmer mig lite också, inte ens jag vet vad som är sanning eller inte. Just när det är skrivet är det sant men inte alltid i efterhand. Men ja, mina flickor har varit lite utöver det vanliga för det mesta i hope.

Grämer mig fortfarande över Challan som åkte till London, kom tillbaka till Sverige en månad för tidigt, skrev till mig och sen slutade svara mig. Men då och då fångar jag något slags förnuft och inser vad det egentligen är som pågår. T.ex nu i helgen som jag spenderade i Skåne. I fredags kväll kastade jag mig ut i något jag aldrig trodde jag skulle göra, jag kopierade varenda romantisk komedi och hade bara ett alternativ: att lyckas.

Jag lyckades inte... MEN jag försökte!

Insikten jag fått var att i all ångest jag genomlevde dagen efter så fokuserade jag mer på mitt senaste nederlag, dvs tjejen kvällen innan. Inte på något vackert vis direkt men det förminskade tidigare prestationer ändå.

Det betyder någonting, det måste det göra.

Jag kom på varför. Varför vad? Varför inte? Därför

Vänta med blommorna och kärleksförklaringarna.

Jag är bitter för mina första intryck har sugit antagligen, visst är jag snäll. kanske till och med +++snäll. fel

Jag tror det kan vara svårt att sudda ut den klena sidan jag redan visat upp, plus att det också finns kvar så det kanske inte ens är att fundera på. Men jag VILL! God om jag bara kunde det här spelet.

The Game

Hata inte spelaren

Är nu hemma från det som antagligen var hela min semester, nästan en vecka spenderad i Karlshamn. Mycket pengar gick, väldigt mycket. Men jag fick flera fantastiska bakfyllor så jag ska inte klaga.

Efter exakt en månad (tror jag?) så togs kontakten upp mot min vilja. Eller min påstådda vija i alla fall. Kärlek suger.

Det är inte läge för mig att ställa ultimatum heller då jag precis la mig i underläge igen och hon låter mig inte fly direkt. Om det inte vore för bagateller som klasskillnader och social status så kanske jag hade haft det nice nu.

'fuck do i know eller nåt

peace

Jag tycker att det rimligen borde vara jag som ska ha skakiga nerver och kanske avböja ett samtal, det är jag som stampar och ger vad jag kan medans uppmärksamheten riktas åt helt annat håll. Men det är väl kul att veta att jag bara är ett samtal iväg, jag skulle gilla motsatsen.

Det blev inget samtal idag, trodde väl inte det skulle bli det heller men visst laddade jag för det. Jag har varit peppad till tusen att ge upp helt och hållet för att rädda min sommar. Jag är så jävla kär i så jävla fel person så jag går fan av snart känns det som.

Om några dagar åker hon till england och jag vet inte vart jag ska ta vägen, får bara ångest av att sitta här ute och inte göra någonting men vet samtidigt inte vad jag kan hitta på.

FFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFML

Om det blir som det är sagt så är det telefon som gäller idag, vilket för det första gör mig nervös, men när jag tänker på vad jag ska säga vill jag helst bara försvinna ett tag. Så det är slut nu?

Jag är olyckligt kär (för fjärde gången i den här bloggens historia) och mår därefter. Damen som förövrigt är hemma i väst gör det så svårt för mig hela tiden genom att ge väldigt lite att hoppas på, så lite att jag borde lägga ner. Men tänk om? Kanske om ett tag?

Jag har inte i närheten de nerver som behövs för att spela det här spelet eller vara en del i något jävla drama. Jag blir dissad för en femton år äldre snubbe, och alla vänner säger WIN när jag antyder att jg ska gå vidare.

Synd bara att det är jag som bestämmer, jag är fan dum i huvudet.

Fuck it, jag ska bli rockstjärna.

Jag taggar och peppar, gråter sällan och ligger oftare. Det börjar dock avta en smula nu när jag flyttat från skolan och min söta partner inte finns i någon som helst närhet. Snart i England, England som i utlandet ffs.

Funderr på att starta upp en ny blogg att skriva i i sommar men är oskäer på vad mina manliga vänner skulle säga om det (ja jag bryr mig lite, kanske). Men fan det kunde väl vara trevligt att följa mig på mina äventyr (läs. depressioner) och strapatser genom vårat långa land. Or?

Jag är i världens pissigaste situation dessutom thanks to sötnosen jag nämnde ovan. Jag har skaffat mig ett "normalt" jävla problem för en gångs skull, on the hook kallas det och jag hatar(/älskar) det!!! Det känns som när jag gick i femman och var olyckligt kär i Kajsa hemma i Småland. Jag hatar att älska tjejer, tjejer är för snygga. fan

Yeah maktbalansen måste rätas ut och jag få resning innan det lyckliga livet når sin kulmen, som jag brukar säga.

Sho bre yalla bye gonatt fack alla er!

Men jag kommer ingenstans. Återigen stampas det tafatt i huvudet där det allt för ofta bara cirkulerar samma gamla dammiga tankar. Hur ska jag förhålla mig till allting? Jag vet inte.

Läget som råder skulle kanske kunna förändras om mina night moves inte innebar att sitta framför facebook och hoppas dagarna i ända.

Jag fixar inte att skriva konkreta saker, om det nu mot förmodan finns lika sjuka människor som mig som ibland får för sig att googla folk. Jag har knappt tre månader kvar på skolan och om jag ska fucka up det så ska det inte vara genom ett blogginlägg som inte gör någon nytta.

Jag drömmer bort halva dagarna och låtsas eller önskar att allt vore annorlunda. Jag är inte samma person längre utan någon som tar tag i livet och inte gnyr inför alla. Någon som folk inte känner att de behöver ge sympati, för jag klarar mig själv. Det funkar inte så, men jag försöker åtminstone hålla det undan dagsljuset. Man får inte ligga om man gråter.

Well... Keffat liv osv osv.

eller ja, någt har hon ju gjort men det skulle vara skönt om det kunde sjunka in lite fortare ändå. imorgon åker jag till kjesäter igen och har inga större förväntningar, hoppas bara att det droppar in lite trevligt folk så jag slipper vara ensam med henne på skolan. inte för att det finns en chans till att vi pratar men ändå någon som återigen trycker in i mitt huvud hur jävla sjuk hon dum hon faktiskt är. det är en bra sak.

iblnd glömmer jag det, istället för att hata henne de stunderna så hatar jg mig själv för att jag inte hatar henne. just då.

men jo, jag hatar henne.

Jag ska skriva en lapp där jag påminner mig själv om hur livet kan vara ibland, och att jag aldrig mer behöver stå ut med sånt här igen. den ska jag ha med mig överallt för att se till att jag inte släpper in nån fuling som johanna igen.

Jag har många gånger under året haft läge att avsluta förhållandet men har aldrig tagit steget fullt ut, jag kunde inte överge henne när jag visse vad hon gick igenom, och nu börjar jag tro att allt bara var teater för henne.

Kvällen börjar bli dålig, tänker för mycket och undrar om jag inte klivit bakåt ett steg i min personliga utveckling.

Livet suger, inte ens musiken hjälper nu.

Precis som inatt har det blivit sent på sistone, har svårt att somna m jag inte är helt utmattad. Känns jobbigt och tråkigt att inte kunna hålla dyngsrytmen alls, det ska ju tydligen vara det viktigaste steget för att må bra.

Men det har varit okej ett tag nu, jag tror jag klarar mig ifrån dåliga dagar genom att inte tänka på problemet alls. Jag vill inte trycka bort det så att smällen lir stor sen när jag konfronterar allt men vet inte vad jag ska göra åt det. Först på fredag ska jag till läkaren som sedan ska boka en tid hos en kurator. Jag vill jobba med det här men just nu går det för långsamt.

börjar bli trött nu, Linköping imorgon så måste sova.

Jag vet vad radbrytning är men blogg.se vet inte.

Det heter väl radbrytning? Bytning? äh